göra om en hundras (vilket jag inte tycker att man skall) så skulle jag vilja ha en korthårig storpudel.

Är uppvuxen tillsammans med 3 underbara killar Pudde, Goofy och Morris och jag är sugen på en pudel igen. Men utan allt hår    De va dessa grabbar som gjorde mig botad mot allt var pälsvård heter för en hel livstid och då ska ni veta att dom inte var i utställnings skick.

Pudeln är ofta misstolkad. En riktig kärringhund som inte har så mycket i sig, en mes som bara är till för utställning och damer i hatt   

Detta stämmer inte. Ingen utav våra tre grabbar var "dam" hundar och nog fanns de en hel del i dom. Speciellt den sista Morris. Med honom behövde du aldrig känna dig otrygg. Han såg efter dej.

Våran första pudel Pudde var lugnet själv. Inget kunde rubba honom och han hetsade inte upp sej för nått. En hund med sån stor självsäkerhet och naturlig pondus har jag varken sett innan eller efter. Mamma hade honom ofta som hjälphund till hundar som hade problem med andra hundar. Eftersom Pudde inte brydde sig om ifall dom gjorde utfall, skälla eller morrade åt honom. Han bara stod där och vände bort blicken.

Smart som få var han åxå, lärde sig på noll och ingenting, både på gott och ont.

Älskade när hela familjen var samlad och tyckte om att vara med. Hans päls, tunga och kloka ögon har hjälpt mig många gånger under min uppväxt som tröst. Han var hunden som man kunde viska alla sina hemligheter till och som tittade på en med sina stora ögon och man såg att han förstod. Och hade han kunnat prata hade han sagt något klokt till en.

Pudel nr 2 hette Goofy, en aprikos krallig lite storpudel. Han var helbror till Pudde men ur en senare kull. Han var mammas tävlingshund. Energisk och älskade att jobba. Även han hade en naturlig trygghet som bara fanns där. När Goofy gick fot eller fritt följ så nös han för de mesta. Då visste man att han var lycklig och verkligen gillade de.

Sen sista pudeln hette Morris, hunden med massa utstrålning och integritet. Han var familjens hund. De fanns några få, faktiskt inte ens en handfull människor som han accepterade och tyckte om utanför sin familj. Han var en sprallig hund som lugnade ner sig först vid sex år. Då helt plötsligt gick de att träna med honom och mamma tävlade ett par gånger vilket resulterade i ett par 1:a pris.

Han lekte väldigt sällan tillsammans med de andra hundarna, han hade inget behov. Han hade ju sig själv.

Dessa tre pojkar har haft en stooor del i mitt liv och har en stor del av mitt hjärta och kärlek till storpudeln. Ja saknar dom och någon gång i framtiden ska ja ha en svart storpudel igen! (utan hår)

Take Care!