När min älskade Ubbe gick bort så dog en del av mig åxå. Mitt hjärta gick i tusen bitar, min motivation och glädje till hundträning försvann.

Visst har motivationen och glädjen delvis kommit tillbaka genom underbara Asta men den är aldrig konstant, förr kunde ja träna med hundarna flera timmar om dagen utan problem, men nu får ja nästan sparka mig ut.

Men när jag väl kommer ut är de skitroligt!

Jag tror att Asta kom in i mitt liv av en orsak, att bla upptäcka denna enorma glädje som träningen ger, och att ge mig livsglädjen tillbaka, och hon har de inte lätt lilla hjärtat. Ibland går de bra och ibland går de mindre bra.

Hon är en underbar hund att träna och leva med, men hon är inte Ubbe och ibland gör jag henne orättvisa genom att jämföra.

Saknaden efter Ubbe bara växer och växer, trodde att de skulle bli lättare efter att tiden gick men inte. De gör ont att titta på bilder, att titta på filmklipp, att hitta hans koppel och halsband... Jag skulle kunna ge ALLT för att få tillbaka honom!

De känns som om ja tappat "stinget", att ja ger upp totalt men så kommer Asta med sina underbara ögon och bara tittar på mig, lägger sitt huvud i mitt knä eller kryper upp och pussas, vilket ger mig en skjuts i rätt riktning och värmer mitt hjärta.

Ubbe min lelle koloss, min älskade kompis och underbara hund hoppas att du har de bra och att du kommer och tittar till oss ibland. Saknar dig   

Take Care!